Under det senaste året har vi kunnat läsa flera artiklar om att medicinbristen har ökat och att det nu påverkar patientsäkerheten. Enligt Sveriges Radio har runt tusen läkemedel bara under 2019 någon gång varit restnoterade, men oftast finns det då alternativ i form av annan förpackning eller generika, alltså andra läkemedel som innehåller samma verksamma ämne.
Sverige är idag ett ganska välfungerande samhälle, även om man ibland förundras över samhällsutvecklingen och dom beslut som fattas av politiker och tjänstemän på samhällsbärande positioner. Men trots det har vi nu alltså brist på mediciner, något som efter avregleringen 2009 definitivt inte har minskat. Man kan fråga sig varför inte fler krav ställs på en så viktig funktion som apoteken.
Samtidigt vet vi också att man aktivt arbetar med att minska antalet vårdplatser, åtminstone känns det så när sjukhuspersonal såsom läkare varslas runt om i landet. Problemet är inte, och har inte varit, att vi har för många läkare, sjuk- och undersköterskor i landet. Snarare det motsatta. Vad som däremot är en ekonomisk mardröm är det arbetssätt som den offentliga sektorn i Sverige arbetar utifrån. Men även bristen på kompetens bland tjänstemän och politiker som fattar beslut som skadar organisationerna och som sedan kostar miljarder att reparera. Fast jag ska inte blanda in Försvarsmakten och den avskaffade värnplikten i detta blogginlägg.
Vad händer när samhällsviktiga funktioner slås ut, när journalsystemen havererar och dom digitala recepten inte kan öppnas av farmaceuterna på landets apotek. När just ditt läkemedel inte kommer att beställas hem inom 24 timmar, vilket idag är en skyldighet, då blir det kris på riktigt. Det vi ser idag är störningar, men inga katastrofer.
Vi får hoppas att Sverige inte utsätts för ett ”cyberangrepp” riktat mot sjukvården samt att besparingsförslagen mot landets psykiatrimottagningar inte får allvarliga konsekvenser. Qui vivra verra.
