Ett år har gått, vi har en god tillgång på både toalettpapper och handsprit och nu även ansiktsmasker och många har nog glömt bort fjolårets hysteri där vi planerade att bränna egen handsprit för att kunna tillfredsställa både husbehov och sjukvården. Men även om vi har lämnat kaoset bakom oss så är pandemin fortfarande ett pågående faktum, och det är sorgligt att se att vi till och från sjukvårdsresurser för intensivvård på grund av Covid19.
Sverige har valt en annan väg än övriga världen. Vi valde att inte stänga ned samhället, till stor del tack vare att det saknades lagstöd. För det är faktiskt så att våra grundläggande demokratiska rättigheter är viktiga, både historiskt, idag och i framtiden. Att då begränsa människors rättigheter att gå ut, att kartlägga rörelsemönster och beteenden är ett hot mot samhället och demokratin.
Vad som är tråkigt är att många människor inte följer Regeringens och myndigheternas rekommendationer. Man begränsar inte nära kontakter med andra människor, struntar i att hålla ett par meters avstånd och använder inte munskydd när man reser i kollektivtrafiken. Även många arbetsgivare struntar i att säkerställa att arbetstagarna har en säker arbetsmiljö. Detta gäller inte bara inom personintensiva yrken såsom sjukvård och i butiker, utan i andra branscher där man av olika anledningar inte kan arbeta hemifrån.
Att befolkningen struntar i rekommendationer visar inte bara att folk är idioter, utan också att man tycker att det är okej att leka med andra människors liv, att sjukvården ska prioritera människor som kunde varit friska och istället tvingas ställa in andra typer av operationer. Tyvärr har jag en del bekanta som har vårdats av sjukvården, man har legat nedsövd men tack och lov klarat livhanken, men fått andra besvär, exempelvis svårt att äta och har en lång rehabilitering framför sig för att uppnå grundläggande motorik och fysik.
Även jag tillhör den kategorin som har drabbats av Corona. Just på grund av att andra människor inte har ansett att det är viktigt att skydda sina medmänniskor. I mitt privatliv har jag hållit distansen, begränsat andelen människor i mitt umgänge och använt skyddsutrustning och en överdrivet god handhygien. Och jag klarade mig. Fram till nyligen då ett större antal i mitt påtvingade dagliga samvaro en efter en testade positivt. Någon eller några personer hade valt att medvetet inte följa myndigheternas rekommendationer, åka på skidsemester och gå på middagar och jag var en av dom som föll offer för detta.
Det händer inte mig. Så lyder många människors inställning till Pandemin. En annan syn är att det bara är en lätt förkylning. Att personer som har fått antikroppar nu börjar leva som vanligt, strunta i rekommendationerna är också något jag har fått erfara. Samtidigt som mina bekanta har smittats av hemtjänsten, på det lokala caféet och på återbesök hos läkaren. Man vet inte hur det slår, om man får en rejäl mancold, intensivvård eller långtidssymptom.
När artister och sångare gråter ut i kvällspressen så funderar jag på vilka det faktiskt inte är som står på löpsedlarna. Det är inte Tommy Körberg, som för övrigt är ålderspensionär, eller Helen Sjöholm som drabbas hårdast. Det är scen- och eventpersonal och många mindre kända artister. Men många av dessa är sedan tidigare vana att hanka sig fram och har ofta andra sidoinkomster från det vanliga arbetslivet, alltså industri, skola vård och omsorg. Jag tycker att om man har inkomstproblem så ska man, till skillnad från Patrik Sjöberg och Regina Lund, överväga att titta på andra tillfälliga inkomstkällor.
Min uppmaning till folket är följande:
Skärp er för fan. Följ myndigheternas rekommendationer, håll avstånd och ta vaccin när ni erbjuds. Det här är ingen jävla lekstuga utan människors liv. Oavsett om det är vårdpersonalen, dina föräldrars eller ditt eget liv som du leker med. Samhällsekonomin blir inte bättre av att du måste åka på semester, det var så vi fick en pandemi i Sverige. Av att dina grannar åkte skidor i Italien.
