Medborgargarde i framtidens Sverige?

av
Polisbil
Foto: Riggwelter / CC BY-SA

Medborgargarde är ett ord vi använder ytterst sällan, och då nästan enbart för länder där det förekommer oroligheter och man vill skydda sitt kvarter. Men det är på väg att ändras i takt med människors känsla av otrygghet växer. Vi har redan sett organiserade nationalister som patrullerar gatorna, och troligtvis är majoriteten nationalister, men frågan är vad som händer när polisens resurser utarmas. Kommer en mer aktiv grannsamverkan och nattvandrare bli en allt vanligare syn i Sverige?

Traditionell nattvandring där föräldrar, och övriga vuxna, i reflexvästar som rör sig ute i grupper kvälls- och nattetid är redan idag en vanlig syn i vissa områden, men nattvandrarnas syfte är i huvudsak att skapa en lugnare miljö, inte självutnämnda ordningsvakter. Men om vi ser en tendens till att människor faktiskt tar lagen i egna händer och bildar medborgargarden som i praktiken är privata vaktstyrkor, även om man inte har laglig tillåtelse att bära vapen, inklusive batonger, är det en mycket tragisk samhällsutveckling som tyder på att något är allvarligt fel.

Under dom senaste åren har vi sett en ökad nyhetsrapportering med rubriker om sexuella övergrepp, misshandel, skottlossning och mord. Även om BRÅ, vars anställda för övrigt borde sluta planka i kollektivtrafiken, menar att mängden brott faktiskt inte ökat vet vi att dom åtminstone blivit grövre. Utvecklingen med attacker mot blåljuspersonal är direkt livshotande eftersom brandmän och ambulanser vägrar åka in i områden utan kravallutrustad polis. Är det ett sådant samhälle vi kommer att få vänja oss vid?

Jag kan förstå den maktlöshet människor känner när antalet poliser minskar, framför allt under sommarhalvåret, rättegångar tar lång tid och straffpåföljden för vålds- och sexualbrott är synnerligen låga. Samtidigt har vi en riksdag som har tagit semester, bokstavligt talat sommarlov, och ett Europeisk Union som är i gungning. Att folkets representanter samtidigt väljer att skärpa lagarna mot laglydiga personer och begränsa deras friheter i stället för att agera mot buset är direkt skrämmande.

I stadsdelen Husie i Malmö har man delat ut flygblad till 000 boende och initiativtagarna uppmanar boende att delta i ett möte som kommer att hållas i Bäckagårdsskolan i dag fredag. Enligt Sydsvenskan har boende i området känner en ökad otrygghet. Man skriver i flygbladet att ”Polisen är för låst av sin värdegrund för att hjälpa oss.” Om man ifrågasätter polisens värdegrund låter det i mina öron som att man har en tveksam politisk åsikt.

Men återigen är frågan hur seriös det så kallade ”medborgargardet”, som tidningen Sydsvenskan beskriver det, är. Att områdets pensionärer åker runt kvarteret i en Volvo och äter kanelbullar för att öka tryggheten är inget fel. Om man däremot är mer seriös med radiosamband och ett flertal personer som patrullerar gatorna nattetid måste samhällets lagstiftare, och ansvariga på myndighets- och kommunal nivå, börja fundera.

Vad anser ni? Är Sverige på väg åt helt fel håll där man inom en snar framtid tvingas skydda sig själv när polisen är på semester, eller är det kvällstidningsjournalistiken som gett oss hjärnspöken.

Är två dygn utan wifi orimligt?

av
iPhone Android stulen
Foto: Jhaymesisviphotography / CC BY

På Twitter hittade jag en diskussion mellan en kvinna och Com Hem där kvinnan uppenbarligen har varit utan fungerande fast telefoni, bredband och TV i två dagar. Kundservice antydde att avbrottet är orsakat till följd av strömavbrott. Att teknisk utrustning går sönder vid åskoväder är inte ovanligt.

Vad jag reagerade på var att kvinnan menade att ett strömavbrott inte pågår i två dygn, att det är orimligt lång tid. Som ni vet rekommenderas vi att ha en beredskap för minst 72 timmar, även om det är en relativt kort tidshorisont. Två dygn är 48 timmar, och ligger alltså inom den, förvisso ej lagstadgade, rekommenderade tiden.

Nu är det sommar vilket betyder att den som inte arbetar, utan har semester, ofta befinner sig i sommarstugan, på stranden, i båten eller läser en skönlitterär bok. Andelen personer som därför direkt drabbas är förhållandevis liten. Vid ett strömavbrott som drabbar bostaden sommartid är den främsta negativa effekten att fläktarna inte fungerar och att luftkonditioneringen är avstängd. Förvisso riskerar innehållet i kylskåpet och frysen att tina, men mat kan ändå tillredas i närmsta grill.

Vintertid är däremot ett större problem eftersom man då riskerar att bli nedkyld eftersom många hem i dag värms upp direkt eller indirekt med el. Fördelen vintertid är att man kan ställa ut kylvarorna i snön utomhus.

Att ett strömavbrott, eller driftstörningar i annan utrustning, pågår under två dygn kan man tycka är orimligt. Men för den som bor utanför stadskärnan och har luftburna ledningar är det vardag. Åtminstone under hösten, vintern och våren då stormar och snöoväder kan slå ut strömmen. Då kan man inte sitta och gnälla för att internet inte fungerar, eller att elspisen inte startar. Då är det viktigt att ha beredskap och en plan för att kunna lyssna på lokalradion och laga maten på grillen eller stormköket.

Frågan är vad som händer med människor som klagar vid minsta lilla strömavbrott när avbrottet pågått i tre dygn och såväl den lokala matbutiken som det stora varuhuset inte längre kan kyla ned färskvaror och hyllorna gapar tomma. Vem vill då lyssna på deras gnällande? Jag tar ansvar för mig, vem tar ansvar för dig?

Matköer och svarthandel i Venezuela

av

I nyhetsflödet kan vi följa hur förfallet av Venezuela, en nation som trots sina stora naturtillgångar är ett av världens fattigaste till följd av korruption och en mindre väl fungerande politisk styrning.

President Nicolas Manduro, som tog över efter den framlidne Hugo Chávez, har valt att sätta distribution av livsmedel, medicin och hygienprodukter under militär kontroll. Enligt uppgifter köar en venezuelanare i genomsnitt 35 timmar i månaden för statligt subventionerade livsmedel. Samtidigt säljs livsmedel till det dubbla priset på svarta marknaden.

För ett par månader sedan såg jag en dokumentär om just Venezuela, ett land där endast den med pengar enkelt kan skaffa sig mediciner och allt annat man kan tänkas behöva. Samtidig visade dokumentären hur medborgare dagligen körde över gränsen till närliggande länder, i specialbyggda fordon med extra stora bränsletankar. På andra sidan gränsen såg man hur människor sålde Venezuelas subventionerade bränsle ur plastdunkar till medborgare i grannlandet.

Det är fascinerande att se hur den mytomspunna och hyllade socialismen faktiskt har svårt att fungera i praktiken, åtminstone när man försökt genomföra den utopiska läran som Karl Marx och andra så kritikerrosat skrivit och predikat om.

Norge är ett exempel på ett land som framgångsrikt lyckats förvalta sina oljetillgångar, vilka så sakteliga håller på att tömmas. Men faktum kvarstår. Norge är ett av världens bästa länder att bo i, dom har en väl fungerande gränskontroll och en relativt låg statsskuld. Visst finns det säkert problem, men man har ändå lyckats rätt bra att hålla landet med hög välfärd.

Frågan är hur man själv skulle hantera en situation såsom den i Venezuela, där man tvingas köa i timmar för att få en bit bröd. Skulle man stå med mössan i hand, eller försöka tjäna en hacka på den svarta marknaden. I alla länder där det förekommit ransonering har det också funnits en handel vid sidan om. Vi kan läsa om det från krigsåren i början av förra århundrandet, och vi ser det i dag i Venezuela och i länder dit FN skickar sina matransoner.

Vi har det rätt bra i Sverige, men vi kan få det både bättre och sämre dom kommande åren. Frågan är vart åt det barkar. Ha en fortsatt trevlig dag!

Lokalkännedom ”var fan är jag?”

av

bild på en karta med kompass påTrots att jag bott i området en längre tid skall jag erkänna att mina kunskaper om dom olika områdena i mitt närområde är oerhört små. När jag nu går på mina promenader utmanar jag ibland mina vanor och tar en annan stig för att se vart den leder. Inte sällan hittar jag ytterligare nya hus vilka jag inte ens reflekterat över tidigare.

Något som också slagit mig är hur varierande underhållet är på vissa hus. En del människor bor i hus där man använder trädgården och garaget som skrotupplag, medan andra är otroligt pedantiska. Ofta har jag försökt hitta den närmaste vägen ut från bostadsområdet till en plats där jag tidigare varit, trots att jag har en fullt fungerande mobiltelefon med GPS och som dessutom i realtid loggar hur fort jag går och var jag är.

Nu tillhör jag inte skaran människor som har för avsikt att överleva i ett vindskydd under flera år när den ryska invasionen kommer, men jag vill ändå ha koll på hur man tar sig till respektive närliggande stad, eller till närmaste brandstation. Ja, vi har faktiskt fortfarande en brandstation kvar på orten. Frågan är hur länge.

Min avståndsbedömning har aldrig varit min främsta styrka och jag har över huvud taget ingen som helst nytta av den nu heller. Ofta har jag påbörjat min promenad till ett mål, men snabbt kommit att förstå att det är längre dit bort än vad jag trott. Trots att det bara tar ett par minuter med bil. Nej, någon ambition att bli maratonlöpare har jag inte, men att obehindrat kunna gå ett par kilometer i uppförsbacke bör ändå kunna vara ett mål.

Att inhandla områdeskartor kanske inte är så dumt i alla fall, nu är det svårt att slakta telefonkataloger. Frågan är bara om man ens kan köpa lokala områdeskartor fortfarande. Idag är det troligtvis få som vet hur man använder en kompass för att ta sig framåt.

Almedalsveckan och svensk krisberedskap

av

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut, och jag har valt att väldigt sparsamt följa dom uttalanden som politiker har gjort, även om jag i sociala medier kommenterat många av partiledartalen i realtid. Antingen har jag i år varit mer upptagen med att arbeta eller så har mängden videomaterial från olika seminarier blivit allt lägre prioriterad.

Jag kan konstatera att dom borgerliga oppositionsledarna fokuserar mer än någonsin på Nato och ett svenskt medlemskap i den militära alliansen. Min inställning till svenskt medlemskap är neutralt eftersom jag är för dåligt insatt i vilka rättigheter och skyldigheter ett medlemskap skulle innebära. Däremot förstår jag inte detta sena uppvaknande. Vi har dessutom trots allt en försvarsbudget där en alldeles för liten del av den totala budgeten går till Försvarsmakten.

Svensk livsmedelsförsörjning har åter förts upp på dagordningen, om än enbart för dom som arbetar med frågan och i dom berörda verksamheterna. Det är förvånande att folk fortfarande inte förstår konsekvenserna av att omkring hälften av det vi idag tar för givet i matväg är importerat och att lageromsättningen i svenska butiker är hög och idag är helt beroende av lastbilstransporter. Varför arbetar man inte mer från branschens sida för att belysa denna problematik?

Riksdagsledamoten och vänsterpartisten Håkan Svenneling berättade på ett seminarium om vår sårbara livsmedelsförsörjning att ”Jag är inte redo att klara mig själv i 72 timmar, det tror jag inte många andra är heller”. Att Svenneling, precis som många andra, saknar förmåga att klara sig vid ett strömavbrott, eller kanske en influensa, under en helg där affärerna inte är tillgängliga är ganska talande för den tid vi lever i nu. Som jag förstår det uppfattar riksdagsledamoten sig påhoppad, och jag tänker säga som det är. Så länge du inte kräver att jag skall försörja dig, fast det gör jag redan idag som skattebetalare, vid en krissituation utan tvingas möta konsekvenserna av det samhälle vi lever i, så får du göra som du vill. Men jag råder dig, och alla andra att tänka över vad ni behöver göra för att kunna klara en vinternatt i minusgrader när centralvärmen har slagits ut och strömavbrottet är ett faktum.

Idag har vi, tyvärr, inte det civila försvar som vi skulle önska, även om man från politiskt håll nu vill bygga upp det som på kort tid jämnats med marken. Varför Fortifikationsverket fortfarande säljer ut ledningscentralen är däremot en gåta. Men att åter bygga upp ett civilt försvar kommer inte att kunna göras i en handvändning, och några livsmedelslager kommer vi nog aldrig se igen.

Man kan ironisera över mycket, men den krassa verkligheten är att många fortfarande tror att samhället, vilket i deras ögon är staten, har det övergripande ansvaret för dom vid en krissituation. Faktum är att samhället har ett ansvar, men det är i första hand individerna själva; du, jag och våra grannar som är samhället i såväl vardagen som vid en krissituation. Sjukvårdspersonal, poliser, kommunala tjänstemän och myndighetspersoner kommer att ha fullt upp med att hantera situationer som inte innefattar dig på individnivå. Säg mig, hur är din relation till dina grannar? Om du skulle behöva hjälp kan du då få det av dina anhöriga eller dina grannar?