Tidigare i veckan tvingades Islands statsminister lämna sin post, men han sitter fortfarande kvar som partiledare, än så länge. Idag sändes Uppdrag Gransknings program om Panamadokumenten som är ett samarbete tillsammans med ICIJ (International Consortium of Investigative Journalists). Utöver intervjun med Islands statsminister kunde vi se ett annat reportage som också handlade om och tidigare kabinettssekreteraren Frank Belfrage som gjort en så kallad självrättelse av oredovisade tillgångar i sin deklaration.
Enligt Uppdrag Granskning har Skatteverkets Överdirektör Helena Dyrssen, som tillsammans med myndighetens generaldirektör Ingemar Hansson varit statssekreterarkollegor med Belfrage, informerat honom om att Sveriges Television begärt ut handlingar om honom.
Att det förekommer nepotism, på svenska även kallat svågerpolitik, inom myndighetssektorn vet vi sedan tidigare. Men ibland undrar man hur omdömeslöst riket faktiskt styrs. Om man nu kräver att personer i Skatteverkets ledning avgår kommer dom dels få en fallskärm och sedan omplaceras till en liknande befattning inom en annan myndighet eller på regeringskansliet.
Om vi återgår till granskningen är det fascinerande att se att folk aldrig lär sig. Vi kan till exempel se att journalisten på Uppdrag Granskning använder sig av webbläsaren Internet Explorer, vilket också Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap tydligen gör, ett program som sedan en tid tillbaka ersatts i Microsoft Windows av webbläsaren Edge och inte kommer att fortsätta att utvecklas, även om den en tid framöver möjligtvis får säkerhetsuppdateringar. En grävande journalist bör ha kunskaper om viss IT-säkerhet, källskydd och kryptering. Om man inte har det bör man läsa bland andra Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden.
Och till er som alltid använder argumentet ”jag har ingenting att dölja” när kryptering och integritet kommer upp på tapeten säger jag Sigmundur Gunnlaugsson.
Först vill jag säga att jag är väldigt skeptisk till vad man kallar journalistik, en högst intersubjektiv verksamhet som kan vara väldigt mångfacetterad, även om det finns bra journalistik också. Många journalister kan användas för att sprida en ”nyhet” eller information, syftet kan vara att hålla koll på maktens företrädare eller slå vakt om det fria ordet och värna dem demokratiska värdena som detta land har osv. Allt det där låter jättevackert och det finns en och annan som på allvar tror på det där, åtminstone delvis.
Journalister, även dem på UG, har en agenda, det kan vara att passera in i de grävande journalisternas pärleport eller så besitter dem en sann och ofördärvad barnatro som de använder för att uppdaga världens alla orättvisor. De kan även vara ett redskap för nån eller några som behöver sprida sitt budskap. Detta faktum att man kan användas för andras syften är lika gammalt som när människan tappade allt hår och bestämde sig att nu är dagarna vi gick på alla fyra över. Det är ett känsligt ämne och mina påståenden kan vara provocerande, det är jag fullt medveten om.
Men i sann demokratisk anda och för att dra mitt strå till stacken när det gäller att belysa ljusskygg verksamhet är det bra om man även kan ta upp det faktum att det ligger i allas intresse att kolla upp källor och referenser. Detta kan vilken universitetsstudent tala om för en, i alla fall dem som klarat det vetenskapliga grundåret, på nästan alla utbildningar. Mitt syfte är inte att kasta skit på UG eller andra grävande journalister, tvärtom hyllar jag deras (påstådda) vilja att dra fram korruptionens fula tryne och visa upp den till oss i mobben som står och viftar med högafflar och facklor. För det är verkligen ett hot mot demokratiska värden och en jämlikhet mellan människor, när politiker och andra som har en nyckelposition börjar fylla fickorna och sina bankkonton med en tilltagande frenesi och hybris. Kolla bara hur folk beter sig när det är gratis fika på jobbet eller vilken lunchbuffé som helst. Om detta gör mig till något av en cyniker är det helt ok för mig.
Det tragiska i allt det här är att jag personligen inte blir särskilt chockad eller särskilt förbannad. Innerst inne anar jag att många hade gjort samma sak om de bara hade haft möjligheten. Det här kommer att fortsätta, ingenting kommer att ändras. Det gäller bara hitta sätt att kontrollera flödet av information, resten är lätt.
När jag gjorde min värnplikt, det var en plikt en gång i tiden, hade jag en kamrat på min pluton som inte alltid höll sig inom lagens ramverk och hade en flexibel moralisk kompass. Under hela vår värnplikt erbjöd han mig att köpa både det ena och det andra. Många nappade och på sätt och vis förstod jag dem, en billig stereo, lättmetallfälgar, märkeskläder etc. Vid muck sa han till mig;
– Varför ville du aldrig ha nåt?
– Det kändes fel att köpa eller fixa nåt som nån annan stackare har fått slita på jobbet för att ha råd med.
Han var tyst en stund och sa sen att jag behövde aldrig vara rädd att bli av med mina grejer, så länge han var i närheten. Jag skyller mitt beteende på min typiska moraliska uppfostran med semireligiösa inslag, konsekvensen av detta blev att jag inte fick med mig nån stereo eller lättmetallfälgar. Men det är ok, jag kan köpa det där själv, för mina egna skattade pengar som jag faktiskt jobbat ihop i mitt anletes svett. Girighet och Nepotism är bästa vänner och det är många som vill vara med och leka.