Idag såg jag filmen Hat och försoning på SVT Play. I filmen får vi möta personer vars liv påverkats av branden på Backaplan den 29 oktober 1998 då 63 ungdomar omkom och över 200 skadades.
Jag utgick från att filmen handlade om diskoteksbranden, hur det var då och hur dom lever idag. Det är delvis sant men vi får också en liten inblick i hur livet i förorten ser ut nu. I filmen medverkar Nebil, som 1998 var med och anordnade festen och som blev anklagad för branden. Efter branden blev han grovt kriminell, deltog i gängkrigen i Göteborg och 2013 blev han skjuten i höften, något som visas i filmen.
Att branden på Backaplan för 17 år sedan var traumatisk för alla drabbade och än idag år 2015 påverkar människor i deras vardag förstår jag mycket väl. En fråga jag ställer mig är dock hur man som människa kan leva med att vara grovt kriminell. Vi hör till exempel Danijel som fick svåra brännskador och blev handikappad berätta om hur han då tyckte det var tråkigt att inte kunna vara med sina polare på ”bryt” eftersom han var handikappad.
Filmen speglar också en ytlig bild av förorten i Göteborg och dom senaste 17 åren fram till idag. Vi hör berättelser om droger, stölder och grov gängkriminalitet där många vänner idag är döda eller sitter inne på långa fängelsestraff. Det är ett samhällsproblem som dom senaste åren eskalerat.
Frågan är hur vi kan komma tillrätta med alla problem som många relaterar till förorten så som segregation, utanförskap och kriminalitet. Ur ett samhällsperspektiv är det inte hållbart. Inte för samhället, inte för dom personer som lever i det eller som drabbas som en konsekvens av andras livsval.
Har du sett filmen och/eller har tips på andra dokumentärer om händelsen, förorten, kriminalitet och framför allt solskenshistorier där man lyckats vända trenden är du välkommen att skriva en kommentar.