Sociala medier har blivit en öppen kanal där man kan berätta om sina upplevelser, tankar och funderingar. I går möttes jag av en historia där en man säger sig ha blivit misshandlad efter att ha sagt ifrån när ungdomar varit högljudda på en biosalong och sedan slagit hans kompis med en öppen handflata. Personerna som utförde misshandeln beskrivs som ”sex stycken killar med utländsk bakgrund”. Oavsett om historien återberättas korrekt eller om delar av den är utelämnad så är det inte ett acceptabelt beteende i ett fungerande samhälle.
Det är inte något specifikt ”invandrarproblem”, utan ett attitydproblem. Problem där, framför allt, ungdomar måste lära sig disciplin och att visa respekt till medmänniskor, speciellt pensionärer och handikappade, som inte alltid har samma förutsättningar att ta sig runt på gator och torg.
I dag möts vi av en allt råare attityd, kriminella ger sig på alla, inklusive försvarslösa pensionärer med rollatorer, och våldsbrotten blir allt grövre. Frågan är vart denna acceptans för det allt grövre våldet i samhället kommer ifrån. Jag tänker inte säga att det är våldsamma TV-spel och filmer, utan i stället peka ut dig, just det, dig. Du och alla andra samhällsmedborgare har ett ansvar för det samhälle vi lever i, i vilken utsträckning vi tål svordomar och ”pojkstreck”.
Föräldrar förutsätter i dag att deras barn fostras av det allmänna, i förskolor och skolor runt om i landet. Vi har lämnat över ansvaret för våra barn till staten, eller kommuner som det faktiskt är sedan kommunaliseringen. Föräldrar tar inte det ansvar och sätter inte de gränser som barn behöver under sin uppväxt. Ser vi det från lärarnas perspektiv kan de inte heller fostra barnen, då riskerar de att bli anmälda och tvingas betala skadestånd och bli avstängda från framtida arbeten.
Vi måste åter lära våra barn att lämna plats för pensionärer på bussar, hålla upp dörrar för den som står bakom och ge pengar till den som inga har. Sluta knyta näven i fickan, säg ifrån och gör det tidigt. Föräldrar, det handlar om datorförbud, utegångsförbud och gränser. Den som är yngre ska alltid visa respekt till den som är äldre, förutsatt att denne inte är kriminell eller själv beter sig på ett svinaktigt sätt. Då är det barnet som ska fråga om man verkligen får göra så.
Jag håller med om grundproblemet: vi har lämnat över föräldraansvaret till förskola och skola. Lösningen är dock inte så enkel som ”Gränser och utegångsförbud” i min mening. Forskning visar att dagens förskola, som de flesta hamnar i i ettårsåldern, ger anknytningsproblem. Detta ökar risken för empatistörningar etc. Skolan fortsätter i samma bana, med oerhört stora problem med mobbning och gruppmentalitet. Sådana samhällsproblem löser man inte med utegångsförbud, utan en rejäl omställning i hur vi ser på våra barn.
När sådant händer får man ofta höra att ungdomar idag är ’urspårade’ och att det behövs fasta, tydliga och hårda gränser. Min åsikt är att detta bygger på en missuppfattning. I mitt arbete med ungdomar kan jag inte annat säga än att dagens ungdomar är artiga, skötsamma och trevliga. Det var betydligt mer ’pojkstreck’ i min egen kamratkrets när det begav sig. Men problemet är att det nu finns en grupp ungdomar på extremen, som ligger längst ut på skalan av riskzonen för att råka illa ut och falla in i grov brottslighet. De fanns knappt förr, då var buset fördelat mer jämnt, nu är majoriteten skötsamma och det är en liten grupp som urartar.
Har du barn själv?
Nej, men det var inte så många år sedan jag lämnade gymnasieskolan.
Då hade jag rätt! Märktes mycket tydligt på ovanstående inlägg. Men du verkar ha en ganska klar uppfattning om vad ”föräldrar förutsätter”. Jag skulle vilja ge dig datorförbud för att jag är äldre än dig och därför ska du lyssna på mig! Så från och med nu så vill jag inte se någon uppdatering på bloggen på 2 veckor, är det förstått?…… Med detta vill jag visa vad konstigt det blir när olika grupper ska ha olika rättigheter/skyldigheter.
Under de sista året på gymnasiet hade jag några klasskamrater som missade lektioner, just därför att de ”dygnade”, alltså satt uppe och spelade datorspel hela natten, oftast med amerikaner.
Också på gymnasiet hade jag klasskamrater som ibland inte kom till skolan, ständigt hade svarta ögon, och en dag så somnade två stycken under lektionen eftersom de spelat World of Warcraft en hel helg.
Visst, jag erkänner att jag också har suttit, och fortfarande sitter mycket, vid datorn. Men jag låter det inte påverka min utbildning eller mitt arbete, jag brukar främst se dokumentärer och lära mig saker.
Att ge en gamer utgångsförbud är inte problemet, utan att föräldrarna inte har begränsat personens datoranvändande. Om de skulle stänga av Internet vid midnatt varje dag, då skulle han inte sitta uppe hela natten.
Problemet är väl att det inte finns resurser i samhället. Särskilt skolan, fritidssysselsättningar etc för människor som inte har så stora resurser skärs det ned på. Skatterna sänks och vi får det samhälle vi betalar för.
När det fanns resurser i skola och ungdomsgårdar etc var problemet mindre. Vi kunde i trygga händer lämna över ungdomar utan att de riskerar att driva omkring vind för våg. Idag som ligger ansvaret i för stor utsträckning på föräldrar skulle jag säga. Visst har alla ett ansvar, men utsatta (låginkomsttagare i ”stökiga” förortsområden) har mindre möjligheter att ta hand om ungdomar. De kanske jobbar längre med oregelbundna tider, har svårt att få ledigt, är mer fysiskt/psyktiskt utmattade och har ofta sämre nätverk som hjälper till. Där har vi problemen.
I en fungerande förskola och skola där det finns resurser att ta hand om folk som har svårare att passa in eller diagnoser ges barn och ungdomar större möjlighet att utvecklas till att bli sociala varelser, inte såna som bara ser sin egen lycka genom andra och behandlar andra som instrument för att själv hamna på toppen av de hierarki de tycker verkar lämplig.
http://www.youtube.com/watch?v=VfuCmYdnbpU
civilkurage
Som du skriver…
”Föräldrar förutsätter i dag att deras barn fostras av det allmänna, i förskolor och skolor runt om i landet. Vi har lämnat över ansvaret för våra barn till staten, eller kommuner som det faktiskt är sedan kommunaliseringen. Föräldrar tar inte det ansvar och sätter inte de gränser som barn behöver under sin uppväxt. Ser vi det från lärarnas perspektiv kan de inte heller fostra barnen, då riskerar de att bli anmälda och tvingas betala skadestånd och bli avstängda från framtida arbeten.”
Visst är det vanligare idag att föräldrar lämnar över ansvaret till samhället, men jag tror att väldigt många är bra föräldrar som sätter gränser och sen tror jag inte ökningen är enorm.